stantonannabella

Hallå alla! (Skrev detta på tåget igår. Sitter nu på ett hostel i Wien efter en vild shoppingdag)

I skrivande stund sitter vi på ett tåg och har nyss passerat Salzburg. Vår omtalade Tågluff har alltså börjat! Första stoppet Wien når vi om ca två timmar. Vi ska då försöka leta upp vårt boende på ett Youth Hostel som vi bokat. Inte nog med att vi knappt har en aning om vart vi ska - vi har dessutom varsin fet hockeytrunk på ca 20 kg var plus skid/snowboardfodral att kånka på. Det där med att tågluffa med ryggsäck är bara för mesar känner vi.

Vid 8 imorse blev vi i alla fall skjutsade av Tapper i hans lilla Mazda till stationen för att lämna Pettneu och St Anton, som har varit vårt hem de senaste fyra månaderna (exakt idag den 15:e). Det var med mycket blandade känslor vi såg alptopparna för sista gången på ett litet tag. Vi har ju haft så obeskrivligt underbart kul här, så självklart känns det tråkigt att lämna stället. Alla trevliga människor, all underbar åkning, och alla oräkneliga fester. Men samtidigt hade det inte varit roligt att stanna en vecka till eftersom många redan har dragit, och resten åker hem denna vecka. Säsongen är över nu, så är det bara! Så de senaste dagarna har bestått av mycket hejdå-kramar, vännerförfrågningar på facebook och lite paniktankar för min (Bellas) del. Fällde lite tårar igår när vi sa hejdå till Klaus och Ylva, men det kändes skönt att få ut det lite.

En hel del har hänt sen vi skrev sist, därför vi inte varit så aktiva på uppdateringsfronten. Vädret har varit underbart och vi har hittat på massa kul saker, så vi har inte direkt varit motiverade att sätta oss vid datorn, utan har bara velat njuta och ta vara på sista tiden. Vilket vi lyckats väldigt bra med! Det har blivit mycket solning och pingisspelande hos våra Linköpingskillar (Bullarna), och inte så jättemycket åkning. Sista åkdagen var i tisdags och det var en riktigt bra dag. Var ute i backen vid 9, och åkte i stort sett hela dagen. Anna åkte hem vid 3-tiden, medan jag åkte vidare tills liftarna stängde. Sista åket blev nerför Rendl-backen, vilket kändes helt rätt i hjärtat!

 

Gårdagen spenderades med (förutom alldeles för lite sömn efter måndagens grande finale-fest), med ett sista återbesök hos läkaren för Annas del på morgonen. Dr Knirzinger tyckte att det såg bra ut men att det inte är helt återställt än. Men om ett tag så ska hon kunna ta upp volleybollkarriären igen och smasha som en gud. (Beachvolleyboll i Lidköping är för övrigt något vi saknar grymt mycket!) Efter läkarbesöket gick vi och inkasserade pengar för liftkoret som vi fick tillbaka eftersom vi jobbat hela säsongen. Klirr i shoppingkassan! Efter det blev det en frukost på en uteservering på St Antons huvudgata och som vanligt dök det upp massa kända ansikten. Riktigt trevligt, och vi hann nog krama de flesta hejdå. Vår packning och slutstädning vet jag inte om jag vill nämna ens, men man kan ju säga att det gick fort och blev inte jättelyckat. Något som gjorde oss riktigt fundersamma, var hur våra väskor kunde bli helt fulla, då vi skickade hem så pass mycket packning med mina föräldrar! Får nog packa om väskorna och satsa på en mer genomtänkt packning om vi ska få plats med lite vårkläder.

Förra tisdagen tog Klaus med oss på en heldag i backen. Vi åkte Vita Ringen, vilket är ett par timmars lift-och skidåkning där man kan starta antingen i Zürs eller Lech, och sedan åka som i en cirkel och avsluta där man började. Han som känner till systemet utan och innan, tog med oss på riktigt bra åkning. Tyvärr måste vi erkänna att han var snäppet vassare än oss på att åka. Jäklar vad fort han åkte! Vi blev bjudna på både öl och pizza av honom, och var klara vid 2-tiden på eftermiddagen. Då blev vi avsläppte i St Anton för att avsluta skiddagen med en after ski. Den inleddes på Taps, fortsatte några meter ner i backen med egen medhavd öl, för att sedan ta oss till Mooserwirt där det var bra drag! Efterfesten blev hemma hos Bullarna, där man skulle kunna säga att den spårade ut litegrann, haha. Jaja, en riktigt kul dag hade vi - som vanligt!

På onsdagen var det dags för Nortlanders sista picknick i backen, och alla säsongare blev då erbjudna en plats för 10 €. Vi och Bullarna var inte sena att haka på buffén med smörgåsar, godis, öl och snaps. Lite lekar, lite vinbärssnaps-spill på Annas Adidaströja (hon blev pricktavla i ett snöbollskrig), bra väder och trevliga människor. En helt vanlig onsdag i St Anton med andra ord.

I torsdags natt var det dags för månhajkning! En riktigt häftig upplevelse som man absolut måst testa minst en gång i livet, enligt mig. Det började med att vi tog bilen till St Christoph vid halv 12 på natten för att tjäna ca 500 höjdmeter. Sen var det bara att börja vandra uppför pisten i månskenet. Bräda/skidor var fastspända på ryggsäcken, svetten rann och det var sjukt jobbigt! En gång när vi stannade för att vila, såg vi något ligga i backen ca 50 meter ner. Efter lite letande i fickor och på hjälmar märker jag att det är mina nya goggles. Det spelade ingen roll hur trött jag var, jag tänkte inte lämna dem där! Så det var bara att springa ner och plocka upp dem, och sedan gå uppför backen igen...

Efter 1 h 15 min (kl 1 på natten), och ca 300 m högre upp hade vi nått målet Galzig, där det var riktigt gott med vatten och mackor. Några innan oss hade gjort upp en liten brasa, så där satt vi ett tag och njöt av stunden. Sedan var det bara åket ned kvar i månskenet! Det var över på ett par minuter, men man hann skänka en uppskattande tanke till den som uppfann liften. Vid 2-tiden var vi hemma, och efter en behövlig dusch somnade vi som stockar!

För att sammanfatta de senaste veckorna lite lätt kan jag bara säga att de har varit helt underbara. Inget jobb, gratis mat, gratis boende, strålande sol, bra åkning ( i alla fall någon timme på förmiddagenJ) och mycket fest. Lite synd var en händelse på Långfredagen då vi hoppade in för att hjälpa till i restaurangen i två timmar. Dålig kommunikation, stress och en störd Sefik gjorde att vi blev utslängda ur köket. Orkar inte förklara hela händelsen, men det var verkligen inte vårt fel. I ett par dagar efter var det pinsamt stel stämning då vi visade oss (även för Klaus och Ylva), men efter lite prat så visade det sig att det inte var så allvarligt. Sefik däremot har vi knappt sett den sista veckan, han tittar inte på oss, och vi vet inte ens om han bodde kvar när vi åkte. Jaja, inte en människa det känns tråkigt att vi inte sa hejdå till!

Vet inte när jag kan publicera detta inlägget, eftersom det inte är internet är, och på hostelet vet vi inte. Nu ska jag nog försöka sova lite som min vän Anna gör. Vi har 10 dagara äventyr framför oss nu så et kan nog behövas. Den största utmaningen är ju fortfarande vår packning kan jag känna, även fast allt med boende m.m. också känns lite oklart. Men kul ska det bli! Fredagen den 24:e aprl kommer vi antagligen med tåget till Lidköping, och det ska förhoppningsvis kännas skönt. att träffa alla er där hemma ska bli riktigt kul i alla fall!

Nöff, nöff, tåglöff / Bella